Planerat stopp

Jag har massor av påbörjade projekt. Anställning på abf, mitt företag, två olika utbildningar, massvis jobbmöjligheter inom förskolan och skolan och träning på gym. Vännen Linda sa igår;
"Blir det för mycket?"
Nej jag lägger fram och lyfter fram så många olika möjligheter jag kan. Trots sjukdomar och ovisshet. Jag skulle ångra mig om allt funkar och jag INTE sökt utbildningar, påbörjat jobb och satt igång och jag mår bra efter en period. Ingenting är säkert men det är det inte för någon. Skillnaden är snarare att jag har viss överblick över kommande problem och olika sätt att inte få det att fungera och möjliga stopp och där har jag bara en fördel gentemot andra. Jag kan, tack vare vetskap,parera och planera mer än genomsnittet. Jag ser mina fallgropar i förväg. Då kan jag hoppa på annat sätt och komma säkert fram.
(null)


Låt mig få ha det gott nu

Bronkoskopi under narkos gick utmärkt! 👍 jag mår finfint och hoppade upp på uppvaket direkt. Sjuksköterskan försökte få mig att "ligga i alla fall tio minuter" men nix. De såg lite klumpar i lungan och tog cellprov jag får svaren på om några veckor.
Nu är jag hos föräldrarna, taggad för att gå vidare från sjukdomar. Sover hos föräldrarna i natt för du får inte sova ensam natten efter narkos. Mår bra.
Snart startar jag träning på wellness, det blir bara ljusare och varmare och jag mår bättre och har sökt utbildning och har många intressanta, spännande praktikplatser på gång. Behandlingen mot immunbristen har jag, mitt hem är kaos men jag har bestämt mig för att stanna i Alvesta. Jag trivs där jag bor, jag har arbete i Växjö kommun och då passar det inte bo där. Skönt att slippa jakten på lägenhet som ändå är omöjlig. Och -tjoho- fyller år imorgon! Inte kul som när jag var barn, men anledning till att träffa de jag tycker om.
Fick jättefin återkoppling från ledarna i mässan i Stockholm där jag föreläste, så sträcker på mig lite extra.
Låt mig få ha det gott nu en stund
(null)


Att ha något eget

Läser en bok som får mig att må illa av igenkänning; "konsten att fejka Arabiska" av Lina Liman. Blev fast från första stycket. Lina fick Autismdiagnos i vuxen ålder efter ha levt ett helt liv där hon känt hon varit annorlunda.
Jag är halvvägs inne i boken nu och bitvis tvekar jag på om jag vill läsa, just för det är som det vore jag själv som skrivit den.

(null)


Att läsa boken är en påminnelse. Trots att jag pratar autismspektrat när jag jobbar, trots att jag lever i det och med det, koppplar jag inte alltid det till mig, Matilda. Prata om det, berätta, resonera, reflektera och informera men att det är JAG? Nä. Där märker jag vilken distans jag har mellan jobb och privatliv. Offentligt och hemma. Jag kan hålla en hel föreläsning om autism utan problem och inget jobbigt, men nu må illa av att höra sina egna känslor jag har privat och alltid haft nu sagt av någon jag aldrig träffat. Jag kan informera om autismspektrat på personlig nivå, men ändå inte koppla ihop det med Matilda inuti. Inte för att ljuga och jag har inget jag skäms över eller vill dölja men även jag har ett privat rum. Trots journaler, trots rykten, trots blogg och socialt liv och personliga föreläsningar finns det ändå något som kan vara nära.
Upp