Bara, bättre, vilja

Bli bättre och bättre, har hojtat till att jag vill (SKA!) hem imorgon om det forsätter så bra.

Jag var rejält trött där ett slag för några dagar sedan. Blir det då och då. Inte trött som trött av sömnbrist, utan trött i själen. Trött Att vara sjuk, behöva vård så ofta, att ha mediciner för alla funktioner i kroppen, dessa ständiga inläggningar för att hålla mig vid liv, kronisk svår smärta, att inte kunna leva ett vanligt liv... ja jag skulle kunna skriva betydligt mer varför jag bitvis har en trött själ. Men ge upp är inte min grej, (även om jag kanske kan vackla lite då och då.) Vilja har jag och det är utan tvekan främsta anledningen till att jag lever. Jag är övertygat att den dagen någon svårt sjuk ger upp inuti, kommer döden. Naturligtvis finns det massa svårt sjuka människor vars enda dröm är att överleva, som inte gör det. Samtidigt finns det många som försöker avsluta livet och inte helt och hållet vill leva, som överlever. Världen är orättvis så.

Men pratar vi om mig, vad jag tror, känner och hur jag fungerar, så har jag överlevt galet mycket grejer, varit döende och rest mig flera gånger trots att oddsen rent fysiskt inte talat för min fördel. Jag har inte gett upp inuti.
Under de åren jag mådde otroligt dåligt psykiskt gjorde jag flera suicidförsök. Jag överlevde och det gjorde jag nog för att jag inte helt och hållet hade gett upp. Uttryckte att jag ville dö, jag trodde jag ville... men det var nog så att jag ville ha ett annat liv än det jag hade. Det var ett farligt sätt att önska något annat än det man känner och upplever. De runt 1500 som faktiskt tar sitt liv varje år hade nog helt och hållet gett upp precis allt.

Vilja ja, jag ville skriva ett positivt inlägg men det blev tunga saker. Jag har i alla fall mitt liv i behåll och har inte enbart viljan att tacka, utan också vården, familj, vänner och andra fantastiska ting. Ödet kanske? Tacksam är jag i alls fall. Den dagen jag ger upp i själen knackar nog döden på utan att jag behöver göra ett dugg.

Så imorgon tänkte jag åka till mitt älskade hem. Måendet svänger i mitt liv, fast är rätt van vid det nu. Kan tänka mig att som utomstående inte riktgt kunna hänga med i alla mina svängar!

Krig!

Nu är det banne mig krigsförklaring från min sida! Ja, jag har en historia, ja jag har krävt mycket vård, men är jag mindre värd då? Är historian en anledning till att inte ta på allvar? Är det anledning till att inte lyssna? Är det en anledning till att inte bry sig?
Jag tycker ju att om en människa behövt mycket vård och haft stora problem, vore just det ett stort varningstecken! Det borde vara en stor anledning till att vara extra vaksam och uppmärksam när patienter berättar hur de mår! Det är en sak som berättar att patienten lättare får problem, lättare än friska. Vård behöver man om man är sjuk, och mer vård= mer sjuk= risk för mer sjukdom. Varning där! Inte som det är i verkligheten; har du behövt mycket vård blir du mindre tagen på allvar, symptom viftas bort och man inte lyssnad på lika mycket. Ju sjukare du varit, desto mindre vård är du om du har en trist historia. Clv är sig likt. Avd 34 funkar inget vidare när det är fel personer i tjänst.

Tack läsare!

Jag är hedrad över nr ett platsen på blogg.se men lite förvånad att Mitt liv är såpass intressant att läsa om, att man gör det flera gånger. Jag är glad för mina läsare, och insikt för mig kanske att jag inser att mitt liv ändå är ganska spännande? Eller kanske vardagligt? På ett sätt ganska ovanligt? Tyvärr är det ju mycket om mitt fysiska mående. Där döljer jag ingenting om vad jag känner. Jag kanske borde censurera vissa känslor men så vill jag inte göra , jag vill att alla känslor ska vara lika viktiga. Såväl sorg, som glädje, rädsla, ilska, och lycka.
Jag försöker både mixa debattinlägg med vardagssaker och också hur jag mår i övrigt. I alla fall är jag väldigt glad, tacksam och nog lite förundran att folk vill läsa om mitt liv. Tack!

Upp