Flera hem är inte ok

Ibland är jag lite tveksam till viss typ delad vårdnad av barn vid separation. Och då menar jag den typen där barnet ska bo en vecka hos mamma och en vecka hos pappa som man brukar göra. Det är klart att det är bra för barnen att ha båda föräldrarna, absolut! Fast  ibland känns det som man prioriterar föräldrarnas rätt till sina barn, snarare än barnens rätt till sina föräldrar och trygghet. Undrar om det alltid är nödvändigt och bo en vecka hos mamma en vecka hos pappa? Räcker det inte med helger eller liknande? Det ikänns som det är föräldrarnas vilja, Barnen får ju ingen fast punkt. Behöver barn verkligen byta hem varannan vecka? Vill dom det? För det är ju föräldrarna som gör upp. 
Min mamma och Anders bodde inte ihop och hade gjort slut före jag föddes. In trädde den mannen jag nu kallar pappa när jag bara var spädbarn. Och jag trodde han var min pappa fram tills jag blev fyra och biologiska Anders krävde vårdnad. Minns hur ledsen jag var. Hur rädd och osäker för han som säger att han är min pappa. I rättegången fick de delad vårdnad. När jag satt och gungade och Anders tittade på sa jag, fyra år klok:
- jag behöver ingen ny pappa för jag har redan en.
Sen struntade Anders i mig.

    
Nu borde inte jag tycka alltför mycket om det här med vårdnadsfrågor men jag har levt så jag vet hur det är att ha många hem och att flytta runt och hur jag mårdde av det. 
Under tonåren var jag placerad på ett hvb-hem. En instution som var familjeägd. Jag var hos min familj någon helg då och då till en början. Det var någonting jag själv hade valt. Jag var otrygg i mig själv och valde ofta HVB-hemmet. När jag började gymnasiet fick jag ett inackorderingsrum i Växjö. Samtidigt bytte min biologiska pappa lägenhet så att jag fick fick ett rum där och en nyckel in. Familjen bodde jag hos på helgen. Kontentan var jag bodde på fyra ställen på en vecka. Både HVB hem, min familj, rummet och inackorderingsrum. Jag släpade ständigt på en resväska. Det kändes som det var det jag hade. Jag flyttade runt det liv som fanns i väskan. Mitt liv var tvunget att rymmas i den,
Och Det var inte alls bra för mig att flytta runt. Jag var ju visserligen 16-17 år och borde kunna klara mig rätt bra. Trots det stod jag en dag i köket och grät hejdlöst och föreståndaren på hvB-hemmet undrade var det var med mig. Jag snyftade fram:
-jag vet inte var jag bor!
- lilla tuffingen är du så känslig?

Så nej, barnen kan behöva trygghet och inte flera olika hem.
Sedan under vuxenåren har det präglat mig att inte ha något riktigt hem. Under vissa år har jag haft alla mina grejer i ett förråd ingenting mer. Jag har haft en hemförsäkring men inget hem.
(null)


Personal i mitt liv

Jag började omges av personal när jag var 13 och skulle fylla 14. Det var människor med förnamn, ibland efternamn och ingen historia ingen personlighet, ingen bakrund, ingen framtid. Det var personal. Det var en väldigt iskall värld jag levde i, jag var omgiven av människor jag inte visste Någonting om. Missförstå mig inte, alla har rätt till ett privatliv, det är inte så jag menar. Och det fanns några som faktiskt hade efternamn och kanske min musiksmak. Det fanns de som delade med sig men
De flesta människorna som bodde i mitt liv visste det mesta om mig och bestämde allt kring mig och vad jag skulle göra, men jag visste inte ens vad de heter efternamn. Och om dom har familj  eller vad de tyckte om att göra på helgerna Jag såg inga känslor, tårar eller gapskratt.. Ingenting alls.
Jag fick aldrig chansen att komma Människor i min omgivning nära och därför kan jag kanske nu har lite svårt med sociala kontakter. Har inte fått lära mig hur man gör för att lära känna människor och bli vän med dem. Vad man ska säga, hur man berättar och hur man ska agera. Det där med att dela med, ge och ta. Jag gav och gav men fick ingenting tillbaka. Inte konstigt jag beter mig udda ibland och har relationer som verkar märkliga för andra.

(null)



Att både ha ångest och jobba

När en vaknar och den där frieheten, glömskan första sekunderna. Ingen oro, inget ont, inga tankar eller känslor. Bara vara.
Sen kommer allt översköljande. Och jag är tillbaka i mitt liv med ett slag.
Det är tufft nu. Jag vet inte hur jag ska förklara, helt ärligt, då detta är min officiella blogg och mitt ansikte utåt i mitt jobb. Ingen lysande idé att måla den svart. Samtidigt vill jag visa att mitt liv varierar, precis som de flesta andras. Jag vill skriva om glädje, såklart, men finns glädje -finns sorg. Finns lycka, finns smärta. Finns framgång, finns det svårigheter. Det är nog väldigt få som går genom livet enbart lyckliga och helt utan smärta och svårigheter. På något sätt vill jag tala om det mesta i ett liv och det innebär ju ett brett register känslor. 

Mina uppdragsgivare bör veta att det går att föreläsa med ångest inuti. Det går att utbilda med rädsla i huvudet. Det går att handleda med klump i magen. Det går att jobba för det mesta. Vad vi känner är inte alltid detsamma vad vi gör och klarar. Många lyckas kombinera det ena med det andra. Det är bara det att vi sällan på frukostrasten med jobbkompisar och chefer säger att vi grät oss till sömns eller inte kunde sova på grund av oro. Eller att vi har ont i magen av rädsla och sörjer något och känner oss ensamma.

Så det är dags att vi pratar med varandra!
 .Jag tänker inte censurera speciellt mycket. This is it.




Nu ska jag jobba med kommande utbildningsdag. Med klump i magen.
(null)





Upp