Du vinner inte det kriget

Jag vacklar ibland, snubblar, kanske faller men jag stannar inte liggandes. Min kropp är i förfall, jag orkar och vill mer än min kropp. Och ärligt; jag har ändå trots allt en jedrans stark kropp som fortfarande finns efter alla år av misshandel. Så ja- tack för att jag fortfarande vandrar på mina ben!
 Även om jag snavar, trampar snett och ramlar så vill fortsätta min resa. Vet inte om jag ska skriva "fortsätta min kamp" för jag vill inte ägna mitt liv åt  "kamp". Jag tänker inte leva enbart för att strida. Det går inte förklara krig mot tiden och livet, för du vinner inte den kampen. Istället för att föra en kamp och kriga, försöker jag hitta det fina i livet. Livet är inte en sak du vinner. Lev det istället, du har det nu, fyll det till max av saker du uppskattar! Njut av det nu när du får ha det. Välj dina strider. 
Anna Kååver skrev boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig"
Så är det. Att bli vän med motståndare gör att du går hel.



(null)


Mitt halsband

Mitt älskade egna designade halsband jag beställt; en ring i rostfritt stål med gravyren "kraft" "styrka" och symbolen för oändlighet, den liggande åttan. I mitten ett hjärta av mässing. Jag överlevde operationen och allt det 2016 och hade tänkt överleva mer är planen. Undertiden får halsbandet vara evigt



(null)

Jag lär mig av att kunna

Det med konsekvenser och kognitiva svårigheter som Autism och ADHD (np) fungerar inte som hos standard vuxna. Barn lär sig bara genom att klara något och börjar lära sig av misslyckande någon gång 12-16 års ålder. Barn lär sig av att lyckas. En del med tex np lär sig aldrig genom misslyckande och gör därför samma fel om och om igen. Det innebär att personen inte kan få överblick över en situation och inte se orsak och verkan och de konsekvenser som följer.  Vid en affekt kan inte personer med np veta före handling varför och hur. De gjorde och ska göra. Ofta kommer en förklaring om varför först efteråt. Det krävs i förväg att veta vad som händer "efter" så att man kan förutse konsekvenser.

Jag hade inte en aning om något "efter" före jag började med medicin mot ADHD. Jag agerade impulsivt i den mån att mina tankar gick:
"Hur ska jag skada mig nästa gång? Nu!"
Och så skred jag till handling. Explosionen när jag fick olika straff (konsekvenser) efter jag misskött mig, var enorm vid varje tillfälle. Före skadan tänkte jag aldrig på vad som skulle hända efteråt och blev därför lika upprörd varje gång.  Sammanhanget hängde inte riktigt ihop.
Psykiatrin domineras av ett konsekvens-tänk och det innebär att de tycker patienter ska lära sig av misslyckanden och förstå följder. Fel. En människa som inte lär sig av att misslyckas gör garanterat samma fel om och om igen, trots konsekvenser. Konsekvenserna gör i det fallet mer skada än nytta, då de skapar känslokaos och krig. Något vilket ofta slutar i sämre läge än där man började. Det blir krig mellan personal och patient och ingen lyckas och inget blir bättre.
Börjar man däremot uppmuntra bra beteenden och förstärka dem blir det de som kommer dominera och växa sig stora. En människa som lyckas vill göra det igen!

I praktiken innebar det, starkt draget; att mina dåliga beteenden straffades inte (då uteblev krig och explosion) men när jag gjorde något bra hyllades det till skyarna -och då ville jag ju göra ännu mer bra saker! Enkelt sagt. Det var en svår början, för jag hade i princip bara en mängd dåliga beteenden så dom som skulle uppmärksammas var svåra och hitta. Men med is i magen och tålamod hos personalen vände vi på båten. Jag lärde mig av att känna att jag kunde. Jag ville lyckas när jag visste hur jag skulle göra.

Summa: människor med np lär sig inte av misslyckanden. Berätta istället när vi gör något bra. Då blir det ännu mer. För ett misslyckande är ofta femtio likadana trots konsekvenser. Konsekvenserna trappar bara upp det destruktiva, det lär ingenting.


(null)


Upp