Pyjamas

Mitt hjärta hade fnatt igår och jag blev rekommenderad att åka till vårdcentralen. Var där och lämnade EKG som aldrig är bra och de tog blodprover som jag inte får svar på förrän i eftermiddag. Salter och sånt.




Ren lycka!!! Måste berätta!!
Jag är en pyjamas-människa. Ju mer heltäckande, desto bättre. Nattlinne eller- huh- sova näck är definitivt inget jag sysslar med! Pyjamas djungeln är svår och jag har upptäckt att Capribyxor lätt sitter som boxershorts och långa byxor slutar sin karriär efter första tvätten då de krympt till knä-längd. Jag vill att byxorna ska vara långa OCH att de stannar där. Svårt. Sen ska materialet vara perfekt och jag vill ha pyjamas som inte ser ut som pyjamas eftersom jag flertalet gånger fått lämna hemmet på kvällen/natten i ambulans
-iklädd pyjamas.
Då är det inte så kul att vandra omkring med rosa byxor med nallar och rosetter på..  inte för att det i den situationen borde utgöra ett problem, men folk som inte är vana vid blåljus vet inte hur obekväm man känner sig i moln, nallar och stjärnor när tillståndet man åkte ambulans för är bättre. Så.,,, oftast sover jag i haremsbyxor och t-shirt. Nu har jag hittat en pyjamas som är awsome!
Den ser visserligen ut som en pyjamas men om jag har en annan t-shirt till eller annan tröja tycker jag det är helt okej att vandra omkring med randiga byxor. För det glömde jag att nämna; jag vill kunna bära pyjamas utanför sängen, i hemmet och bara slappa. 
Jag var med i TV4 Kalla Fakta 2008 iklädd flanellpyjamas... och hela veckan före programmet  skulle sändas såg vi Matilda Skog iklädd pyjamas på reklamen. Nu var inte deras grävande, sensationella journalistik  omkring just min flanell- outfit utan om min historia, men snälla... filma i pyjamas?! När de filmade frågade jag och kameramannen svarade 
"Det är en form av socialrealism"
 Det programmet vann något pris tror jag och skickades in till guldspaden, och reporten vann väl guldspaden tre gånger och fick sedan jobb som tillf. presschef på regeringskansliet. (Har viss kontakt)
Pyjamas är bra konstaterar jag.
Bild på min nya:

En tung filt över kroppen

Jag vet inte om jag ska skriva och blogga "bara för att".

Jag har det tungt just nu och skrev ett mail till chefen att jag för tillfället tar det något lugnare. Det tog emot.

Egentligen är det inget särskilt, just något speciellt att peka ut som orsak, utan jag har en tung filt över mig. Ungefär. En trött och utkörd kropp. Och med det ett trött huvud. Jag vill mest bara vila.
Möte med träningscenter och PT inbokat på fredag. Det lär väl bli avbokat.
Jag var ju på Endokrin i fredags. Läkaren, som jag aldrig träffat, var oerhört grundlig och professionell. Vi pratade över en timme! Det är LÅNG tid! En kan vara glad om en får femton minuter på mottagningstid. Värden var inte bra. Magnetröntgen inom två månader, fortsatt utredning med prover och mediciner. Min kropp är inte pigg alls och det vet jag. Snarare är jag sjuk. Fast sjuk... om en ska kalla sig "sjuk", det gör en väl bara om en kan bli "frisk"? Om en inte kan bli frisk då?

Hur mycket och lite- förståelse

Jag är trött. Riktigt trött.

Vissa dagar orkar jag mer, vissa dagar inget alls. Jag har svårt att förstå mig själv när jag ena dagen går en promenad på en halvmil för att dagen efter inte kunna stå upp och borsta tänderna och har svår värk. Hur jag nästan dagligen använder mig av mentalt våld, tvång och giftiga doser koffein bara för att klä på mig och diska och jobba. All kraft, allt våld, alla tabletterna som krävs för att försöka fungera, men ändå inte lyckas. Hur jag vill skrika ibland när värken och tröttheten härjar, hur lite det syns och hur lite jag kan påverka själv. Hur jag vill be om ursäkt när jag utåt sett verkar fungera och bitvis träna, men egentligen inte orkar. Hur min vilja flyttar mig, inte musklerna, hur ont det gör, hur kroppen skriker. Hur tårarna ibland vill rinna, hur min syn försvinner, hur immunförsvaret kämpar, hur ämnen i kroppen inte tas upp, hur värken spökar, hur kroppen går sönder stadigt, hur kroppen kämpar, hur trött jag är och hur mycket jag vill, men hur lite jag faktiskt klarar. Och hur många sjukhusbesök som krävs, hur mycket vilja, hur mycket av min totala energi som går åt  och hur lite förståelse det finns.
Ja. Det var det.

Upp