Total dystrofi

När jag föreläste på linnéuniversitetet för någon månad sedan såg jag texten bra, både på projektor och dator. När jag behövde stöd i det jag pratade om behövde jag utan ansträngning slänga en blick på antingen projektor eller dator. Helt ok.
En månad senare, samma storlek på dator, samma storlek (om inte större!) på projektor och jag märker att jag inte ser NÅGONTING på datorn och det går inte kasta en blick snabbt på det projektorn visar. Jag måste anstränga mig otroligt för att se, gå närmre, men ser ändå inte  mycket. Och hela tiden känsla "jag måste ta på mig glasögonen"
Vart tog synen vägen?
Det skiljde bara runt en månad. Skräck. Jag har dystrofi. Först var det bara tappdystrofi som utvecklades till hiediär dystrofi. Total dystrofi kallas det i vanligt språk. ALLA mina celler dör. 
7/6 -10 fick jag första diagnosen tappdystrofi på sjukhuset i Lund. Total dystrofi utvecklades för ett halvår sedan. Vid det här laget borde jag inte bli förtvivlad. Jag har haft många år på mig att vara det. Trots åren, kommer känslorna då och då och sköljer över mig. Väller över. Nästan så jag drunknar. Jag tänker inte jämt på blindhet och synskärpa, för då hade jag nog blivit bitter och inte levt och njutit. Men då och då jagar det ifatt mig, oftast i vardagssituationer då det blir tydligt att jag tappar syn. Då vill jag skrika. Vägra, trotsa, säga nej. Hur ont det gör.
Hur klarar jag mig? Kan jag klara mig? Hur beroende av andra blir jag? Kan jag sköta mitt jobb? Går det ens att jobba som jag gör?
Vanmakten.
Upp