Fundering kring självinsikt

Förr var jag en reaktion på situationen som patient. Allt var fel, hela systemet. När medicinering mot adhd kom in, blev jag en reaktion på mg själv. Panikångest. Avgrund. Ensamhet. Med medicinerna kom jag i kontakt med mitt förnuft, människan bakom alla skador och destruktivitet och dåliga beteende .  
Jag insåg att jag alltid är den som har sista ordet. Jag förstod att ingen kunde ta över ansvaret över mig och mitt liv, som jag önskat och försökt bitvis. Jag skulle ha ansvar själv. Ensam.
Självinsikt kallas det nog, det som började växa fram med panikångest och depression, 2006. Det gör ont att förstå att man bestämmer.

Igår fick jag frågan om mina mål. Jag har inga konkreta mål, mer än att hela tiden röra på mig. Att resa mig efter fall, även om det är tufft. Det viktigaste är att jag inte passivt låter allt förfalla, utan att det är rörelse av mig och att jag rör mig åt det hållet mitt förnuft säger. Att jag inte bryter mot mina önskningar och värderingar. Det är ett aktivt val att inte ha konkreta mål för att jag är rädd att inte hitta bra nya när jag väl nått dom. Dessutom vill jag inte gå runt och vara i framtiden. Jag är NU och det är nuet som gäller.
 Jag vill gå. Jag vill inte ligga. Jag vill ta ansvar.


Upp