VildaMatilda

Välkommen hem till mig! VildaMatilda, i Alvesta men är Socialentreprenör överallt med motto: Min historia förändrar framtiden. Som skapare av bloggen är tanken att bjuda på glimtar i mitt liv, som en fika vid mitt köksbord, vänner emellan. Med respekt därefter. Glimtarna kan göras större, så tveka inte att höra av dig! Föreningen, handledning, skolan, allmänheten, arbetsgruppen, familjer, inspiration, ATP.. .Anonyma kommentarer tas ej omhand. För kontakt med mig, om du är intresserad av vad jag har att erbjuda som influencer? vildamatildasjobb@gmail.com

Att lyssna på grova ord

Ta hot och förolämpningar på största allvar. På många sätt. Det är inte alls acceptabelt.


När jag var patient inom psykiAtrin, och då tänker jag främst på vårvintern 2008 då jag befann mig på psykiatriska intensivvårdsavdelningen PIVA. Jag avskydde att vara där och läkaren var vidrig och styrde min vård på et tyranniskt sätt och tvingade personalen till det vidriga sättet hon beordrade. Jag kände ett enormt svek från skötarnas sida, de som annars brukade behandla mig okej, med annan läkare. Men då.., sveket, hopplösheten och maktlösheten var det största jag haft som patient inom psykiatrin på mina tio år. Jag var beredd att göra ALLT, precis allt för att komma från PIVA, som tex häkte eller annan klinik. Jag skrek, jag slogs, jag betedde mig uselt för jag kände mig så sviken av personalen som gjorde som läkaren befallde. Men ingen lyssnade på mina skrik. Ingen reagerade på fula ord och hot. Det var nog det värsta, att jag fick säga de fulaste, grövsta orden som fanns och ingen tog mig och mitt sätt på allvar. Ingen lyssnade på mig eller reagerade på fula saker som jag sa. och det gjorde mig maktlös och visade att den jag var, det jag sa inte spelade någon roll alls. Så mitt fula beteende blev värre
Utom Mats. En gång skrek jag "jävla bög!" Och han reagerade. Mats visade att han blev sårad. Han blev besviken på mig. Arg. Och jag skämdes något enormt, för mats hade alltid varit bra. Skriket "jävla bög" i affekt var något han tog på allvar. På något sätt värdesatte han det jag sa. Det jag skrek var inte tomma ord för personalen utan öron och hjärta, utan ett påhopp på mats. Mats reaktion är konstigt nog, en av de bättre minnena från den tiden. Det jag sa betydde något för Mats. Han lyssnade på det jag skrek. Han tog mig på allvar och lyssnade.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: