Som patient

Jag har svårt att greppa att jag levt det livet jag levt inom vården och varit sedd som så svår patient. 
(null)

Men samtidigt ger det en enorm ödmjukhet och tacksamhet hos mig nu, lite konstigt kan det låta. Men.. Jag vet med mig att inget är självklart, man kan mista det man har- och det  kan både bli bättre och sämre. Känner ofta en ödmjukhet inför livet och tacksam över vad jag har det jag har och är där jag är. Det är liksom inget man kan räkna med, trots att jag tror de flesta "standardmänniskorna" tar räkningar för hyra, strid om disk, storstädning och läxor som nåt självklart utan att fundera. 

Det är en gåva att ha ett hem, och därmed betala hyra. Jag har levt utan det i många år. Jag hade några grejer i ett förråd och en hemförsäkring, men inget hem. Jag betalade räkningar för sjukhusvård.

. Att ens vara tilltrodd att vara i ett kök- och få disk.. på psyk får du engångsbestick och pappersmugg med kost på plasttallrik och får inte välja din mat. Du får inte ens se disken

Att storstäda är inte självklart, När du är bältad går det inte ens att lyfta en arm eller se ut genom fönster. Och städar gör personal. Men du har inga grejer att sortera eller kläder att vika.

Att ha läxor att göra är underbart. Det innebär att du blir litad på att kunna göra en uppgift. Ingen självklarhet. 2005 fick jag inte ens borsta mina egna tänder, utan en skötare höll i tandborsten och borstade mina tänder, för de var rädda att jag skulle skada mig med tandborsten. Inte ens att borsta mina tänder fick jag uppgiften att göra.
Upp