Långa armar?

Ny klänning och helt min stil och vad JAG gillar och står för:
(null)

(null)

Kan ha både vit stickad kofta och vit spets-bolero till. Och vita tjocka strumpbyxor såhär när det är lika mycket minus som vanligt. Typ nollan.
Jag är inte bekväm med att gå i kortärmat på jobbet. På Funkibator kunde det hända, men inte till en början. Jag ville att de skulle se MIG och inte knåpa ihop en historia utifrån mina ärr. Ärren är helt blekta och går inte få mer osynliga än vad de är, men dom syns för de är djupa och ojämna. 
Nu när jag har handledning och föreläsning går jag inte i kortärmat. Jag har en klänning med 3/4 arm och den har jag haft någon gång vid mindre möte. Det finns så mycket fördomar och antaganden precis överallt, även inom enheter som man tycker borde förstå.
Nix skäms inte men det känns som jag får dra hela livshistorien och avsluta med:
"Jag har varit skadefri sedan maj 2010 och inte inlagd på sju år" bara för att markera:
Jag kanske har skadat mig men gör inte längre. Jag är en av er

Att jag är som vem som, med olika erfarenheter, precis som alla. Jag vill att chefer och liknande ska se mig som en kompetent resurs- oavsett hur jag ser ut. Och med det kan jag ju lika gärna säga att är man kraftigt överviktig blir du dömd för det först. Sen kanske ditt värde och dina kunskaper lyfts fram.
Som ett exempel på hur vi uppfattar och kategoriserar folk:
. Berättade för en person att jag varit sjuk i anorexi och visade en bild, dumt nog. Då sa personen:
-det finns en tjej i Alvesta som ser ut så nu.
Då är alltså den tjejen redan kategoriserad, med antaganden och tyckande efter någon slängt en blick på henne. Vem vet? Hon kanske har en helt fantastisk barndom och kan massor av sagor, eller är grymt bra på matte och fysik. Eller gillar pandor och har två sköldpaddor och älskar nya parfymen från Escada. Hon är inte bara mager- anorektisk som det folk ser henne som. Hon är en person, en individ. Inte sitt utseende
Samhället och alla normer gör mig skräckfylld.


Upp