Starkt och rått

Jag förbereder kommande föreläsning i Stockholm och sitter med PowerPoint. I vanliga fall, vanliga dagar är jag rätt nollställd inför min historia. Det som har hänt, har hänt och det är mitt liv. När jag sitter med presentationen ser bilderna och texten rätt harmlösa ut, men när jag pratar högt och improviserar fram historien om mina tidiga vuxenår händer något. Det är inte harmlöst. Det är hemskt. Rått.
En så stor sorg, vanmakt och hopplöshet. När andra 22-åringar gick på universitetet och åkte jorden runt var jag fast på högsäkerhet avdelning och var inte betrodd att borsta mina egna tänder. I den vevan, 2005 hade jag börjat ge upp. När jag sov i en bältessäng, i fosterställning, utan sängkläder, med vakt dygnet runt, hade jag inte mycket tilltro till mänskligheten. Skadade mig jämt och tvångsmedicinerade och låg bältad, på psykiatrisk tvångsvård sedan lång tid tillbaka. Tjej, 22 år och en skötare borstar dina tänder. Du går i sjukhusets kläder och blir aldrig lämnad med blicken. Inte på toa, inte under duschen. Aldrig. Du har en hemförsäkring men inget hem. Går det komma längre ner? 
Min föreläsning, mitt liv och mina känslor är en resa som kanske inte ryms i datorprogram. Jag är van vid min historia men nu rörde det upp mycket. Så många tidiga vuxenår jag varit patient. Inte ute i värden. Jag var på sjukhus, fast omgiven av personal och tillslut hade tårarna slutat rinna. Jag hade inget kvar att förlora. Ingenting. 
(null)



vardagsliv | hjärnkoll, psynligt #aldrigensam | |
#1 - - Anette:

Usch, så fruktansvärt! Men idag kan man knappt tro att det är du! Det är helt fantastiskt att se dig idag!

Upp