Duschad utan handskar

Jag tänker inte särskilt ofta på min historia medan nödvändigt. Men idag när jag satt med föreläsningen så förlorade jag mig bort i alla minnen. Jag minns kränkningen när dom satte in en bältessäng i mitt sovrum för att det var så svårt och få mig till bältesrummet. Hur kränkande det var. Rum nr 11 var det enda stället som man med god vilja kunde kalla "mitt" och att då få in en bältessäng i det enda som var det jag hade. Jag hade inget kvar. 
Och hur skötarna borstade tänderna på mig för att de var så rädd att jag skulle skada mig med tandborsten. 
Och hur de visiterade mig och mitt rum, hur jag duschade medan någon tittade på, varenda toabesök var jag iakttagen på och jag fick inte lämnas själv, inte ens för någon sekund. Ändå lyckades jag skadar mig gång på gång på gång på gång och jag minns förtvivlan, frustration, ilska, hopplöshet och vanmakt. Och hur de känslorna gjorde hur jag betedde mig och hur jag betedde mig påverkade hur jag blev bemött och vilken ond spiral blev och vilken oerhörd extremt svår situation det var. 

Jag vet inte om jag har några följare på bloggen som var med på den tiden då jag var inneliggande psykiatrisk patient men om det nu finns några, ni vet hurdan jag var och hur man pratade om mig och nu ska jag upp till Stockholm och föreläsa era chefer. Jag kan inte bli annat en ödmjuk för ingenting är självklart och jag vill ge värme och omtanke till de stjärnor som ändå vandrade längs min väg på korridorerna på psyket -både mentalt och fysiskt. 
För det fanns verkligen stjärnor bland personalen. Det fanns de som torkade mina tårar när de rann, det fanns de som kramade om mig och det fanns några som höll mig i handen. Det är dom människorna jag vill minnas, inte dom som brukade våld, inte dom som använde förtryck eller försökte kuva mig. Jag vill minnas stjärnorna. Det gör minnena inte fullt så svarta. Men jag minns att det INTE var någon av stjärnorna som brukade våld eller borstade mina tänder.
Det var en gång jag var gipsad och skulle duscha. Hade extravak och jag kunde inte tvätta mig själv för jag var gipsad på båda armarna från fingrar till över armbågarna och då trädde en stjärna, Laila, in och duschade mig. Laila dushade mig utan handskar på sig. Hon var den enda. Att någon rörde mig utan handskar var bland det värdigaste jag kunde få då.
(null)


#1 - - Anette:

Skönt att du ändå har lite positiva minnen som, åtminstone lite, kan väga upp de negativa.

Upp