Äta en bekännelse

Det blev ingen rösti, inga kroppkakor eller isterband på hotellet! Yasy! Närproducerad nötfärsbiff med pommes och lite grönt och nån god sås, biffen utan bröd,  med bacon på pinne. Gott var det men jag äter sååå sakta och helt ärligt gillar jag inte att äta bland folk. 
Även om det "bara" var Kristin och liten resturang så känner mig obekväm bland andra. Tex På  sjukhuset äter jag  alltid på rummet och går helst inte ut och äter. 
Varför?
Jobbigt att sitta och kämpa under tidspress och andras ögon. Ofta har jag svårt att svälja, måste ta mini mini bitar, tugga extremt och skölja ner med vatten. Och är opererad och kan inte äta alls mycket mat, måste välja viss typ,  Dessutom när jag började få kraftig panikångest satte den sig i form av att tungan stelnade och jag upplevde att jag inte kunde svälja. Vid attacker som kom och gick i tre år och nu nån enstaka, kan jag inte ens svälja min egen saliv. Den skräcken sitter i fortfarande hur tungan svällde upp och allt fastnade i strupen. Paniken. Jag har fått en skräck för att svälja på grund av det, riktig rädsla. På allvar. Nu kom det erkännandet.
Det var längesen jag enbart kunde njuta av en måltid. Mycket längesen.
Nu är jag trött och glad! Kristin ger så otroligt mycket glädje och energi!

(null)




Upp