Hur mycket och lite- förståelse

Jag är trött. Riktigt trött.

Vissa dagar orkar jag mer, vissa dagar inget alls. Jag har svårt att förstå mig själv när jag ena dagen går en promenad på en halvmil för att dagen efter inte kunna stå upp och borsta tänderna och har svår värk. Hur jag nästan dagligen använder mig av mentalt våld, tvång och giftiga doser koffein bara för att klä på mig och diska och jobba. All kraft, allt våld, alla tabletterna som krävs för att försöka fungera, men ändå inte lyckas. Hur jag vill skrika ibland när värken och tröttheten härjar, hur lite det syns och hur lite jag kan påverka själv. Hur jag vill be om ursäkt när jag utåt sett verkar fungera och bitvis träna, men egentligen inte orkar. Hur min vilja flyttar mig, inte musklerna, hur ont det gör, hur kroppen skriker. Hur tårarna ibland vill rinna, hur min syn försvinner, hur immunförsvaret kämpar, hur ämnen i kroppen inte tas upp, hur värken spökar, hur kroppen går sönder stadigt, hur kroppen kämpar, hur trött jag är och hur mycket jag vill, men hur lite jag faktiskt klarar. Och hur många sjukhusbesök som krävs, hur mycket vilja, hur mycket av min totala energi som går åt  och hur lite förståelse det finns.
Ja. Det var det.

Upp