Vanmakt

Vanmakt. Jag har känt otroligt mycket vanmakt i mina vuxenår. När jag var inneliggande psykiatri patient var vanmakt den mest dominerande känslan. Folk kan inte riktigt förstå hur det känns att inte få bestämma ens om man ska ha persiennerna uppe eller nere på sitt kala rum. Nix, utan att det fanns regler på att jag fick bara ha persiennerna nere om det var sol ute och då fick jag ha det endast till klockan 11 på fm. Resten av tiden var jag tvungen ha persiennerna uppe. Jag försökte argumentera om det där,  jag sa det- får inte jag gå ,ut vilket jag inte fick, så vill inte jag sitta bakom Krossäkert glas och se solen ute. Avdelningen hade ingen rastgård eller ens balkong så det kunde gå veckorvis utan att få vistas utomhus. 

Och dessutom blev det för varmt när det inte går att öppna fönstret och vädra. Men mitt argumenterande togs inte emot med positiv feedback. Det fanns ingen anledning till att jag inte skulle få ha persiennerna nere, för det fanns gott om lysrör och lampor. Det var bara en principsak från personalen sida om något som skapade frustration och ilska hos mig.


Jag kan reagera ganska kraftigt, ganska starkt numera.. men när jag tänker tillbaka så är det inte konstigt att jag slåss som en björn om mina rättigheter och min självständighet och om folk behandlar mig illa. Det har varit så många år jag varit nertryckt och felbehandlad så det kanske inte är så konstigt att jag skriver idiot sjuksköterska emellanåt, för det är många, många idiotsjuksköterskor, läkare, skötare mm jag stött på genom åren. (Även många bra- jag glömmer er inte!!!!)

Och nu när jag har ett självständigt liv så kommer vanmakten igen. Min syn. Min kommande blindhet kommer göra mig beroende av andra människor igen och det är inte ofta jag tänker på det, i så fall skulle jag inte orka leva. Men den där vanmakten ligger under ytan och gräver. Personlig assistans. Det är vad som väntar och jag vill bara skrika och gråta och säga nej nej nej


Upp