Flera hem är inte ok

Ibland är jag lite tveksam till viss typ delad vårdnad av barn vid separation. Och då menar jag den typen där barnet ska bo en vecka hos mamma och en vecka hos pappa som man brukar göra. Det är klart att det är bra för barnen att ha båda föräldrarna, absolut! Fast  ibland känns det som man prioriterar föräldrarnas rätt till sina barn, snarare än barnens rätt till sina föräldrar och trygghet. Undrar om det alltid är nödvändigt och bo en vecka hos mamma en vecka hos pappa? Räcker det inte med helger eller liknande? Det ikänns som det är föräldrarnas vilja, Barnen får ju ingen fast punkt. Behöver barn verkligen byta hem varannan vecka? Vill dom det? För det är ju föräldrarna som gör upp. 
Min mamma och Anders bodde inte ihop och hade gjort slut före jag föddes. In trädde den mannen jag nu kallar pappa när jag bara var spädbarn. Och jag trodde han var min pappa fram tills jag blev fyra och biologiska Anders krävde vårdnad. Minns hur ledsen jag var. Hur rädd och osäker för han som säger att han är min pappa. I rättegången fick de delad vårdnad. När jag satt och gungade och Anders tittade på sa jag, fyra år klok:
- jag behöver ingen ny pappa för jag har redan en.
Sen struntade Anders i mig.

    
Nu borde inte jag tycka alltför mycket om det här med vårdnadsfrågor men jag har levt så jag vet hur det är att ha många hem och att flytta runt och hur jag mårdde av det. 
Under tonåren var jag placerad på ett hvb-hem. En instution som var familjeägd. Jag var hos min familj någon helg då och då till en början. Det var någonting jag själv hade valt. Jag var otrygg i mig själv och valde ofta HVB-hemmet. När jag började gymnasiet fick jag ett inackorderingsrum i Växjö. Samtidigt bytte min biologiska pappa lägenhet så att jag fick fick ett rum där och en nyckel in. Familjen bodde jag hos på helgen. Kontentan var jag bodde på fyra ställen på en vecka. Både HVB hem, min familj, rummet och inackorderingsrum. Jag släpade ständigt på en resväska. Det kändes som det var det jag hade. Jag flyttade runt det liv som fanns i väskan. Mitt liv var tvunget att rymmas i den,
Och Det var inte alls bra för mig att flytta runt. Jag var ju visserligen 16-17 år och borde kunna klara mig rätt bra. Trots det stod jag en dag i köket och grät hejdlöst och föreståndaren på hvB-hemmet undrade var det var med mig. Jag snyftade fram:
-jag vet inte var jag bor!
- lilla tuffingen är du så känslig?

Så nej, barnen kan behöva trygghet och inte flera olika hem.
Sedan under vuxenåren har det präglat mig att inte ha något riktigt hem. Under vissa år har jag haft alla mina grejer i ett förråd ingenting mer. Jag har haft en hemförsäkring men inget hem.
(null)


Upp