Avsluta terapi

Jag har haft psykolog långe. Många år och det har varit livräddande. Efter en intensiv period av konstruktivt bra arbete tillsammans med psykologen har jag nu i några veckor  suttit ganska tyst hos honom. Jag vet inte om jag har någonting att prata om längre. Inte med psykologen. Det sista stora samtalsperioden om acceptans var det där sista att ta upp.  Mitt jobb rullar på, livet rullar på. Sjukdom ja ibland. Men det rullar. Efter sista smashen med mats för ett tag sedan sedan,  har jag känt att jag inte ha något direkt behov att prata i form av kbt behandling. Jag har kommit längre: När jag ser bildenerna av mig från föreläsningen , arbetskamrater, blogg, familj så änner jag att det är DÄR jag Är, mitt i livet,. Jag behöver inte terapi, snarare har mitt jobb gjort så jag ger andra hjälp genom samtal. 
Mats har jag haft I många år och han har varit en ovärderlig hjälp till att jag har fått ett rätt så ordentligt liv. Idag när jag mest pratade arbete så tänkte jag. Nä.   Så jag har valt att göra ett kortare uppehåll för jag vill se vart det leder, kanske kan jag ta steget stå själv helt utan psykolog också. Det känns inte skrämmande alls, utan som ett naturligt steg. Jag har gjort det jag behöver i terapi. Lite sorgset känns det nog men också alldeles rätt så vi får se hur det utvecklar sig. Jag är alltid Mats djupt tacksam för hur han har jobbat med mig men nu jobbar jag med andra. 

(null)

Upp