VildaMatilda

Välkommen hem till mig! VildaMatilda, i Alvesta men är Socialentreprenör överallt med motto: Min historia förändrar framtiden. Som skapare av bloggen är tanken att bjuda på glimtar i mitt liv, som en fika vid mitt köksbord, vänner emellan. Med respekt därefter. Glimtarna kan göras större, så tveka inte att höra av dig! Föreningen, handledning, skolan, allmänheten, arbetsgruppen, familjer, inspiration, ATP.. .Anonyma kommentarer tas ej omhand. För kontakt med mig, om du är intresserad av vad jag har att erbjuda som influencer? vildamatildasjobb@gmail.com

Suicidprevention

Jag tror jag ska ta upp det igen, tyvärr är det ganska känsligt ämne även för mig.
Det här med suicidprevention och suicidriskbedömningar... ibland känns det som att det är åtgärder samhället tar till bara för att det ska se ut att man gör någonting. Jag tror egentligen inte att man, genom att fråga folk i stress, om de vill ta livet av sig, faktiskt hindrar dem från att göra det. De flesta människor med hyfsad normal hjärnkapacitet skulle inte svara ja på frågan om de hade som enda avsikt att begå självmord. Däremot kan man fånga upp väldigt väldigt många som mår oerhört dåligt och som kan löpa risk att kanske begå självmord. Hela suicidpreventionen 

går väl egentligen ut på att fånga upp de som mår oerhört dåligt. Där har vi vinsten! Jag tror dock inte man stoppa dem som verkligen vill ta livet av sig helt och hållet. Att en människa signalerar att de till vill ta livet av sig är ett stort orosmoment som bör tas på allvar. Kanske inte personen kommer göra suicidförsök direkt, men kan ändå göra det, eller löper stor risk att göra sig själv väldigt illa- det måste man verkligen stoppa så gott det går. 
Jag har själv gjort ett antal självmordsförsök, men som det flesta andra så visste jag vad jag ska svara psykiatrikerna när en ligger där på sjukhuset efter att tagit en tablettöverdos. Ville jag bli inlagd svarade jag "ja" på frågan om jag ville dö. Ville jag inte ha kontakt med psykiatrin, utan bara åka hem (eller skada mig i lugn och ro utan vården) så sa jag bara till psykiatrikern att jag ville bara sova lite, därav överdosen. Det var det inte svårare än så. Systemet är ganska lätt att se igenom och det flesta klarar av att göra det. Där brister ju själva grejen.

Sen är jag tveksam till dessa suicidprevention program som finns bland barn och ungdomar. Jag har tagit upp det tidigare och jag vill nämna det en gång till. Barn, eller ja, ungdomar, utbildas till att se tecken på att någon vill ta livet av sig. Man menar att jag ska förhindra självmord och minska dåligt mående i unga åldrar.  Bra tanke, absolut! Men jag efterfrågar vart vuxna finns i den här situationen. Barn ska inte behöva ta hand om andra barn. Det är de vuxna som ska se barnen, det är de vuxna som ska bedöma och agera och det är de vuxna som ska finnas till och se eventuella tecken.    Är inte dessa programmen bland barn lite som att bevisa att hela samhällssystemet brister och att vi vuxna inte kan fånga upp våra unga i samhället? Utan att barnen själva måste titta på varandra. Visst kan det vara bra att berätta för sin bästa kompis och att du mår väldigt dåligt. Men då måste bästa kompisen har instruktion om att vända sig till en vuxen. Och jag hoppas att suicidprevention-grejen verkligen inkluderar vuxna och dess omedelbara närhet till barnen. Fråga då? Det finns knappt ingen skolhälsovård längre. Tusentals elever delar på en kurator. En sjuksköterska kan ha en dag i veckan på varje skola. Skolpsykologer ekar tomt. 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: