Bältesläggning

Jag mår fortfarande ruskigt dåligt emellanåt. Framförallt när jag ser tillbaka och var jag är nu. Missförstå mig inte, jag vill vara där jag är just nu, men mitt förflutna har lämnat stora sår. Det pratas om att man kan få skador psykiatrisk vård och det är sannerligen sant. Det lämnar skador i själen för resten av livet.

Jag blev bältad ofta under nio år. Att bli lagd i bälte innebär att en spänns fast med grova remmar kring fotleder, handleder midja och ibland axlar och lår, på en brits. Du har ingen möjlighet att röra dig alls i bältessängen. Och har ingen möjlighet att påverka hur länge de vill du ska ligga där, fastspänd och utan talan med panik i kroppen och blåmärken efter att få dig fastspänd.

Tänk er paniken. Riktig panik och skräck,. Jag håller på att kräkas när jag tänker på bältelsläggning. Aldrig mer. Jag skulle inte klara det. Aldrig.

Jag stred varje gång personalen skulle bälta mig. Gjorde kraftigt motstånd mot att tvingas spännas fast och sen lämnas där på obestämd tid. Och då snackar vi timmar och dygn.
Jag har blivit anmäld för rmisshandel vid bältesläggming. Det brukade komma 9-16 personal och slita och dra i mig med våld för att bälta mig. Gjorde motstånd med allt jag kunde- förstås. Bälte= fullständig skräck. Jag sparkade och slogs och stretade emot. Ångrar inte det ett dugg. Jag ångrar inte spark, slag, bett och skrik just vid bältesläggningarna. Nix. Det var självförsvar, motstånd mot tortyr och övergrepp. De som försökte lägga mig i det kala rummet, fjättrad vid en brits, fick ta våldsamt motstånd. Och jag står för det. Anmälan lades ner. De såg väl logiken.

När jag låg på piva (psykiatriska intensivvårds avdelningen) ett år 2005 blev jag bältad i stort sett varje dag. Bältesrummeg låg längst ner på isoleringen på avdelningen och mitt rum åt andra hållet. På grund av mitt våldsamma motstånd mot tortyrliknande vårdmetoder, valde de att sätta in en bältessäng på mitt rum. Det var enklare för personalen. Och ett stort svek mot en 22-årig tjej med självskadebeteende.

Jag kan inte få ihop detta inlägget bra, jag har fortfarande alldeles för mycket känslor kring tortyrmetoderna. Jag vill debattera, jag vill vara vass och jag vill kunna formulera mig, men jag känner bara skräck, ångest ilska och förtvivlan när jag tänker tillbaka och försöker beskriva. Men kontentan är i alla fall; psykiatrin använder sig av övergrepp och tortyr. Och den som är utsatt har ingen talan. Få det att sluta.

Upp