Förlorade skratt

Tröttheten. Den som vandrare in nångång hösten 2014. Förlamade.
Jag och K stod och pratade om kvalité på toapapper, att det är så dåligt med de som bara smular sönder sig. K sa
-ja vi har bara sånt skitpapper hemma. Min man vill ha det.
Läge för skämt, eller hur? Typ:
-jasså ni kör olika papper för olika behov? Själv har jag bara en typ.
Jag hörde ju vad K sa om deras skitpapper och jag hörde i huvudet den repliken jag borde sagt. Det var ju som gjort för skämt. Men jag var för trött. För trött för att skämta. Min lilla energi gick nog mest till att hålla inre organ vid liv. Den räckte Inte till skämta om papper.

Och jag genomgick en tio timmar lång omfattande bukoperation i januari 2015. Ett tag efteråt  fanns där ett tillfälle där jag skulle skratta. Det gick inte. Kroppen visste inte hur man formar skratt i magen, med stämbanden, med munnen. Hur muskler och nerver ska samarbeta. Då insåg jag att jag glömt hur man gör för att skratta. Hur man skrattar. Och att det var nyhet och inse det, för under månader före hade jag inte ens försökt, orkat eller viljat skratta. Det var bortglömt.
Jag åt för lite. Jag bleknade bort. Och tillsist förlorade jag skrattet.
Låt det aldrig ske igen. Skrik om bmi är lågt, om jag vänder mig bort. Om ögonen är tomma om glöden falnar. Vråla, vägra, säg ifrån, agera! Min hjärna och min personlighet är bortkopplade då. Så låt mig inte hamna där. Aldrig. Jag ber er. Agera i så fall. Ä Jag var timmar från att dö. Alla såg. Ingen gjorde. Jag var inte kapabel. 

(null)


familj/vänner/kärlek/hemmet/katt, föreläsning/jobb/fritid/skola, size, tänka/tycka/säga/prata, tänker, minns, tänker, minns, upp och ner, vardagsthings | #aldrigensam #psynligt #ätstörning #gördetsynligt #minosynligasjukdom | |
Upp