Ett minne

I slutet av februari 2016 fick jag en allvarlig blodförgiftning samtidigt som jag var gravt undernärd.  Det var gula stafylokocker i blodet och det är dom värsta man kan ha. Dödsfall är inte ovanliga med den typen av bakterier. Läkaren stod vid sjukhussängen och berättade för mig och in kommer mamma. Jag tjoa lite glatt" mamma jag har blodförgiftning jag har gula stafylokocker i blodet!" Hon ser förvånat på mig och läkaren  vände sig om och tar hennes hand och hälsaar. (något de r enbart gör vi allvarliga situationer och allvarliga sjukdomar) och då säger "ja er dotter har fått blodförgiftning och har nu allvarliga batterier i blodet"
Mamma sjönk ihop och jag skulle precis åka till operation. Jag minns inte riktigt vad hon sa men jag vet allvaret i situationen och hur det kändes. När sjuksköterskorna tig min säng och började rulla bort mig till operation och jag vinkade till mamma och sa:
-hej då mamma!
Jag minns hennes blick. Jag minns det sjuka i situationen. Det där" hej då mamma" kunde bli lika gärna varit hej då för alltid.
 När jag kom ner på operation så säger jag till narkossjuksköterskan att de ska hålla mig nedsövd  om jag inte mår bra eller fall jag lider. Hon ser mig i ögonen och nickar och jag ser att hon förstår vad jag menar. Hon säger saken högt över hela operationssalen så att alla hör. De gör så ibland, söver ner det för mycket lidande och jag var medveten om att det kunde hända.  
Det är vissa minnen ibland som kommer fram, vissa situationer. Detta är en av dom.


(null)


Upp