Ett brev

Jag är trött. Riktigt trött.
Vissa dagar orkar jag mer, vissa dagar inget alls. Jag har svårt att förstå mig själv när jag ena dagen håller i en utbildning en hel arbetsdag  och sedan dagen  efter inte kunna stå upp och borsta tänderna, tröttheten och värken. 
Hur jag nästan dagligen använder mig av mentalt våld, tvång och varje dag giftiga doser koffein bara för att klä på mig   och jobba. All kraft, allt våld, alla tabletterna, all vilja som krävs för att försöka fungera, men ändå inte lyckas riktigt fullt ut.  Att jag faktiskt inte jobbar heltid.  Att jag är multisjuk. Att jag inte alltid orkar. 

 Hur jag vill skrika ibland när värken och tröttheten härjar, hur lite det syns och hur lite jag kan påverka själv. 
Hur suddig världen är. Hur jag vill be om ursäkt när jag utåt sett verkar fungera  men egentligen inte alltid orkar. Hur min vilja flyttar mig, inte musklerna, hur ont det gör, hur kroppen skriker. Hur tårarna ibland vill rinna, Hur mycket jag vill och önskar, hur min syn försvinner, hur immunförsvaret kämpar, hur ämnen i kroppen inte tas upp, hur värken spökar, hur kroppen går sönder stadigt, hur förtvivlad jag bitvis är över att vilja så mycket men inte klara allt jag borde göra, 
hur trött jag är och hur mycket jag vill, hur mycket jag kämpar men hur lite jag faktiskt orkar. Hur jag måste prioritera energin.
Och hur många sjukhusbesök som krävs, hur mycket vilja, hur mycket kraft som går åt för saker som för andra kanske inte ens känns det minsta jobbigt.
Om livet kräver hundra poäng kanske jag bara har åttio att bidra med, trots att jag vill hundratio.
Ja. Det var det.

Hälsningar Matilda Skog


Upp