Rädd för nytt

Jag är 34 år och har bott runt om i Sverige. Jag har träffat många människor och varit på många nya platser. Jag borde inte vara så osäker och rädd som jag faktiskt är. Men faktum är att, vid varje ny situation, vid varje ny människa och ny plats blir jag livrädd! 

Igår var det workshop på jobbet. Jag var anmäld, och som alltid var jag nära att hoppa av ju närmare händelsen kom. Men när jag åkte hem efteråt var jag fylld av glädje!

Idag på jobbet hade vi after work-fika. Som vanligt innan jag ska iväg på någonting så känner jag att jag vill stanna hemma. Jag känner inte alls för att göra aktiviteten , får nästan ångest. Men i grund och botten 
 är det nog rädsla och osäkerhet inför ny situation. 
Idag tänkte jag först ringa återbud men sen;
  -nej du Matilda du åker!
Jag visste inte vilka personer som skulle vara med och jag var inte säker på vägen till caféet. Många utmaningar faktiskt. Jag trotsade rädslor och hoppade in i bilen och hoppade av vid caféet. Det kom massa personer från jobbet, många är människor jag känner ganska väl, och en del människor jag inte kände så väl, men sett på jobbet. Vet ni vad? hela fikat var super, super trevligt! Jag njöt av  varje sekund, njöt av skratten och de mer djupa diskussionerna. Njöt av kaka, nyfikenhet och samvaro.

Jag trotsade min osäkerhet. Det gör att man kan sträcka på sig litecextra.

jag blir starkare för varje gång. Rädslan har nog med NP-superkraft att göra. Ja jag kanske är fjantig, men tänk också på att jag är relativt ny i "det vanliga livet" Psykiatrin och dess värld kan jag utantill. Men afterwork och social samvaro med kamrater på ett fik är nytt för mig. 

Jösses jag har mycket att lära!

Underbara Annika!

Titta vad jag fick på posten idag!!!:


Ett fint kort i A4-format med hälsning och en peng! Underbara, fina Annika Sandberg, det finns inte ord nog att beskriva vilken otrolig medmänniska du är! Hur många tar sig tid att ens skicka ett kort med posten???? Det finns hopp för mänskligheten ❤

Bosse och Happy ska få sitt favoritgodis 

Att hitta en människa

Att hitta en människa
Jag vet inte hur pass privat jag ska vara här, men väljer att inte censurera. Hoppas på att någon känner igen och hoppas på feedback


Nu när jag tänker tillbaka och funderar kring historien och nutiden, så kan jag verkligen se ett mönster. Mina första år som vuxen och även som äldre tonåring var tuffa. Jag betedde mig ganska illa och blev bemött därefter. Ända sedan jag var kanske 12-13 och började fundera på allvar, så har jag känt att jag inte har haft någon kärna inom mig. Något som verkligen varit jag och som jag kunde stå för. Jag gjorde en  himla massa grejer, jag sa en massa grejer, jag provade massa grejer, jag vägrade, jag gjorde, jag ville, eller ville inte. En mängd beteenden helt enkelt. I en dikt jag skrev när jag var tretton fanns raden:

"De tror de känner mig, de där vuxna. Men vem känner den riktiga Matilda?"

När jag kom till rättspsyk i Växjö en 2008 kände jag att citatet från boken Jeppe på berget; "alla säger att jeppe super, men ingen frågar varför" stämde så bra in i mitt liv. Det var verkligen ingen som kände mig. Inte jag heller. Som sagt, situationen gjorde att jag betedde mig illa och situationen var helt galen. Att jag betedde mig dåligt gjorde jag också att jag blev bemött dåligt, och Ju sämre jag blev behandlad -desto värre blev jag, och så vidare.

I alla fall; Växjö april 2008.

Jag satt och pratade med en personal precis när jag hade kommit till K-enheten. Jag tyckte jag var väldigt öppen och ärlig och pratade väldigt mycket. Men Lena, säger efter 45 minuter att: 
-vi har suttit här nu och pratat Matilda i 45 minuter. Det har varit jätte trevligt på alla sätt, men jag vet fortfarande absolut ingenting om dig. Inte någonting! Jag vet hur du bli bemött, men inget mer.

Jag blev förvånad, jag upplevde att jag berättat hela mitt liv och vad jag tyckte och ville. Nu kan jag se- betoning på ville- det var inte om vad jag kände.
Nu när jag läser dagboksanteckningar från den tiden så verkar jag förunderligt förvånat över att de inte brydde sig om mina beteenden. Det var som att personalen på rättspsyk verkligen vill lära känna den riktiga Matilda, lilla Matilda. 
Förundrad är bara förnamnet när jag fick vänlighet istället för bältesläggning pga dåligt uppförande. När skador inte räknades, men framsteg och bra val uppnärksammades. När jag visade att de kunde lita på mig, fick jag ansvar jag aldrig haft. 
Jag vet hur glad jag var, hur rädd jag var och bitvis arg. Det nya skrämde. Trors det anade jag att mitt liv, den jag uppfattades som,  massa dåliga beteenden och jag började själv förstå att det fanns någonting i mig. Jag började få en personlighet istället för en mängd saker jag sa och gjorde. Jag blev en människa.



 

Upp