Psykolog?

En kommentar

För ett par dagar sedan ringde det från dolt nummer på mobilen. Telefonförsäljare har ju inte dolt nummer längre, så det kunde inte vara nån sån jobbig sak, men jag var på uselt humör och väntade inte samtal. (Det är en grej det där; väntar jag inte samtal eller besök är det sällan/aldrig jag svarar om jag inte vet vem det är) så vrålade ett tjurigt "jaa!" I min iPhone till denne anonyma uppringare. Men det var en jag kände till, det var min fd psykolog Mats som ville boka tid. Nja inte han hos mig, det lät som det, utan att han vill att jag ska träffa honom.
Känns dubbelt. Har inte haft honom på ett år och det är en inre seger att veta att man klarar livet utan psykolog. Men samtidigt vet jag ju anledningen till varför han ringde; det var inget spontant "hej hur är läget längesen sist-samtal" Jag vet, och han nämnde att man tyckte han skulle in i bilden pga omständigheter. Så på tisdag drar jag stegen till hans kontor. Det känns som ett misslyckande faktiskt. Jag trodde, när jag avslutade tvärt att en epok gått i graven när jag gick därifrån. (Det var väl mer ett spontant infall jag fick när jag satt i hans besöksfåtölj att jag skulle sluta ha honom. ) Men att nu ta upp kontakt det känns inte kul. Jag trodde den biten var färdig i mitt liv. Är det ett misslyckande att ta upp samtal med psykolog igen? Vad säger ni läsare? Nederlag?

 
1 David Hansson:

skriven

Jag vet inte om du minns mig från distanskursen förut. Utan att känna dig väl så säger jag att det aldrig är ett misslyckande bara modigt! Ha det så bra det bara är möjligt!
David