Inläggning

Blir inlagd på tisdag på min "hemavdelning," 34:an, Clv. Ska infinna mig där 12.30. Det blir näringshjälp, undersökningar typ röntgen, järndropp, provtagningar och sen operation på onsdagen. Eller, tja, dom ska söva mig och gå ner i magen och sen utifrån vad dom hittar, göra något.

Känns skönt att dom tar tag i min situation! Min ork försvinner mer och mer. Jag sa till min ssk Elisabeth när hon ringde och informerade om inläggning och planer, att när jag gick dom sjuhundra metrarna till Apoteket idag gick det på ren vilja. Egentligen finns inte orken där. Berättade också hur besviken och ledsen jag känner mig efter att dels, läkarna lagt så mycket tid och resurser på mig, dels att jag mått så fantastiskt BRA -och nu då få bakslag. Jag vet att det inte är mitt fel, och det sa Elisabeth, men det känns så trist och dumt ändå.

Diagnos?

Diagnos- javisst.. men vad hände sen?

Som så ofta numera säger många att diganosen var en lättnad. Ett svar. En förklaring till de svårigheter man haft. Att nu ska minsann omgivningen förstå bättre, kanske man också tänker att saker kommer förändras. Så tänkte också jag. Jag var en vilsen nittonåring där livet varit tufft. Missförstådd, ledsen, arg på ett ganska intensivt vis.
.När man efter diskussioner, tester, intervjuer, gråt, ilska, papper och prat sa att jag hade Högfungerande Autism och ADHD tänkte jag; ”Jaha”. Kanske ett ”Jaha” med utropstecken. Kanske också ett frågetecken efter. Människor runt omkring mig hade kämpat, min familj, skola, vänner och personal.
. Mina ögon hade inte ändrats någonting, trots att man säger att ”Ögonen är själens spegel” På något sätt tänkte jag när jag betraktade mig i spegeln på psyk, PIVA att jag borde SE något. Det där att jag numera kunde säga och att man skulle se att jag har Autism. Den där förståelsen, det där bemötandet, ja det är som man skulle få, skulle synas.
Nej. Lysrören lyste kalla på rum 10:1 och mörkret utanför sjukhuset var kompakt utanför de krossäkra glasen. Plastspegeln med sin oklara bild hånlog mot mig där jag stod och såg på mig själv där jag en kväll i november 2001 då jag letade efter något som skulle säga, visa, berätta, signalera, skrika
Att jag har det dom kallar NeuroPsykiatriskaFunktionsnedsättningar.
När jag då stod där med mina diagnoser 2001 insåg jag att ingenting hade förändrats. Jag var precis samma Matilda. Jag var fortfarande född och uppvuxen som före diagnosen. Min historia var exakt samma. Diagnosen som skulle förklara allt
- ändrade ingenting just då.



Den kom att ändra sig sen och jag vill poängtera att
En korrekt diagnos är ett stort hjälpmedel. Den berättar för omgivningen om funktionsnivå och vilket bemötande man bör ta hänsyn till hos människan.

Aldrig mer

Här mådde jag verkligen inte bra. En skugga av en människa. Jag för ett halvår sedan, i julas. Må det aldrig bli så igen!

Jag är rädd nu när vågen börjar gå neråt igen efter att ha kämpat mig upp i vikt efter operationen i mars i år. Jag låg otroligt mycket back." Gravt undernärd" och "stort energiunderskott" står det i journalen i mars. Nu har jag levt enbart på flytande utan fiber och i princip ingen innehåll i mer än en vecka och känner att det inte är hållbart. Jag orkar ingenting igen. Att gå med soporna är svårt. Jag börjar bli fånge i min egen kropp igen. Tre veckor sen jag orkade tränaz Sa det igår till sjuksköterskan Elisabeth på Kirurgmott som jag pratar med då och då. Hon var bekymrad och skulle jaga överläkaren Richard Johansson som är "min" kirurg och har hållit i allt runt mig. Känns trist, jag har ju mått så bra LÄNGE! Sen bara tvärvändning. På nåt sätt visste jag det.

Upp