16 dagar

16 dagar kvar till opetation. Alltså kan det vara så att jag har sexton dagar kvar att leva. Kanske. Jag kamske har sjuttio år kvar att leva. Kanske. Det är helt galet att tänka på. Skräck, hisnande, sorg. Och på nåt sätt en viss förväntan. Varför förväntan vet jag inte, jag kanske förväxlat fladdret i magen med extrem nervositet. Jo så är det nog. Det är samma fladder i magen vid både extrem förväntan och enorm nervositet.
Jag vet inte hur jag ska göra dom här sexton dagarna före operation. Jag kommer vara på sjukhuset, så normalt liv hemma med katter och jobb är inte att tänka på. Att uppleva massa äventyr och göra drömmar till Verklighet går inte i dåligt skick uppkopplad till slangar och pumpar. Jag vill ändå leva normalt på något sätt. Låtsas att det bara är en vanlig liten operation. Men ändå vill jag att omgivningen ska veta och känna att det är allvar den 8/3 -16. Att de tänker på det och visar det. Att de förstår att jag inte alls självklart kommer vakna. Jag vill inte ha jättemycket dramatiska scener, men jag vill ändå känna mig älskad och omtyckt. För mycket sorg skrämmer lite. Det gör den eventuella döden tydlig. Men för lite sorg gör att jag inte känner mig viktig eller att omgivningen inte förstår allvaret. 


Ja sexton dagar. På sjukhus. Jag tänker klippa och färga håret. Noppa och färga brynen. Kanske färga ögonfransarna. Vill vara fin inför operationen. Så jag anländer dit i hyfsat skick och inte grå, ful och nergången. Så att, när jag sövs och sluter ögonen, ser lite sminkad ut. Precis som normalt. Jag tänker vaxa benen och under armarna. Precis som vanligt. Jag vill vara hel och välbehållen och som jag vill ha det i vanliga fall.


Jag vill träffa folk. Ha besök. Se de jag tycker om. Dagarna är långa, men jag får panik när jag tänker att sexton dagar inte är många. Vad ska jag hinna? Jag måste stanna upp. Eller? Ska jag grubbla och sörja? Nä. Det tänker jag inte göra. Jag vill känna att jag lever. Men också vara redo för att inte finnas. Kan man bli redo för det?  På ett sätt vill jag ta mediciner för att dämpa skräck, jag tar lite mediciner, för att hantera det värsta, men inte så mycket att jag är drogad.
Känner mig både lugn och stressad. Sexton dagar. Med en ro kan jag acceptera att så är det. Jag kan inte undvika det. Jag kan döma det, förvränga och fly mentalt, men vad jag än gör går dagarna. Så jag måste se det som det är, acceptera och låta det vara så. Jag har nog accepterat. För det finns en viss stillhet, eller är det chock? Är det så att jag inte kan ta in? Att jag befinner mig i något chocktillstånd? Både och. Men ändå så fullt medveten.

Sexton dagar. Jag borde göra allt sånt jag drömt om, men det tänker jag inte göra. Är man uppkopplad till pumpar och full med slangar och en trött kropp får man rätta sig efter det. Jag borde äta allt det där jag älskar. Men med min mage går det inte. Jag borde träffa alla, men det går inte. Andra har jobb, skola och lång resväg och egna liv. Jag vill berätta hur jag älskar dom. Jag vill berätta vad alla betyder. Det kommer jag försöka. Helst hade jag velat skriva ett handskrivet brev till alla personer som vandrat i mitt liv och gett avtryck. Det är såklart en omöjlighet. Men jag kommer försöka berätta hur mycket var och en betyder.

Jag vill också berätta min historia. Berätta om mitt liv, allt som hänt, allt galet, alla vändningar, alla motgångar alla stormsteg. Jag vill inte att mitt liv, det jag varit med om ska bli bortglömt. Jag vill inte att allt jag varit med om ska bli glömt. Jag vill föra det vidare.

#1 - - Lotta:

Fy fan vad jag önskar att jag kunde göra NÅT för dig, tappra modiga underbara Matilda <3

#2 - - Annika:

Du är en del av mitt liv fast vi aldrig träffats " på riktigt".
Fotona på dina katter har varit en glädjekälla, de är så fina mot varandra som alla levande varelser borde vara och det är du som är deras fina matte <3.
Du är en inspiratör och en av de som besegrat både inre och yttre fiender och tagit enorma steg framåt i livet !

Kram
Annika

#3 - - Karin Nilsson:

Du är så insiktsfull och klarsynt. Du är en förebild. Jag önskar av hela mitt hjärta att din kropp blir tillräckligt stark innan operationen så att du klarar det. Det är ju så synd om det skulle "skita sig" nu, efter alla år av dåligt psykiskt mående och långa inläggningar på psyk. Jag menar du har skaffat utbildning och jobb. Hoppas att din kropp förstår att ditt liv inte bör vara slut än! Dock kan jag förstå hur det är att leva med ständiga smärtor i magen och att inte kunna äta att man inte orkar med det ibland. Men man vill ju leva! Skicka pm om du vill prata. Tänker på dig. Finns här för dig 💜

#4 - - marie björk:

HEJ matilda! Läst din text,fruktansvärt men vem är det som har sagt till dej att du inte kommer att överleva operationen?faster Marie

Upp