Aktiva val?

"En patient på allmänpsykiatriska enheten har dock ansvar för sina handlingar och ansvar för sin egen behandling. Att skada sig, svälta sig, ta droger, framkalla kräkningar eller inte följa sin behandling är ett aktivt val en människa gör, och något denne aktivt kan välja att låta bli.
Sådana former av vårdstörande beteende under inneliggande vård på en avdelning tolkas som att man inte tar ansvar för sin egen behandling och en bedömning får då göras om vården skall ta över ansvaret via tvångsvård, eller om den slutna vården skall upphöra."

Citat Anders Albinsson www.dralbinsson.wordpress.com


Jag funderar över det där med val. Ska man verkligen avsluta vård för de som tydligt uppvisar svår sjukdom eller stort behov av kvalificerad vård? Att vården helt enkelt avslutas vid symptom?

 Anders skriver vidare att patienter ska skrivas ut vid tillkommen suicidalitet eftersom det visar att vården inte gör nytta och/eller patienten inte är samarbetsvillig. Jag vet ett exempel från just den vårdenheten då en patient flera gånger uttalat suicidalitet och personalen bara trodde det var "tomma hot" och släppte hem henne på permission trots det. Den unga kvinnan hängde sig under permissionen.


Alla patienter blir inte bättre med en gång, och definitivt inte bara för att man etablerat kontakt med vården och bedöms vara så pass dålig att inneliggande vård krävs, (vilket är oerhört svårt med tanke på de få vårdplatser psykiatrin i Växjö erbjuder.)

Rent allmänt känns det som psykiatrin 
stänger dörren för dom med svåra problem. Att skriva ut någon pga deras sjukdom, symptom, eller delar i sjukdomsbilden, (Kräkning vid ätstörning till exempel) verkar smått galet. Även om det uppvisar ett "vårdstörande beteende" är det just det beteendet man ska ha vård för, inte avsluta vården vid!
Att stänga dörren/avsluta vård för  dom på gränsen till sammanbrott, dom med förtvivlan, desperation och ångest, som befinner sig i en situation där man inte Alltid gör rätt val och kanske inte är helt kapabel att ansvara för vad dom gör i en krissituation? Det känns inte helt rätt,  även om jag förstår Albinssons grundtanke. Man kan naturligtvis inte lämna över ansvar på någon annan, och ja, oftast väljer man, men jag är inte säker på att det är ett aktivt, genomtänkt val.

Är det en människas beslut att ha ätstörning? Att anorektikern forsätter svälta mitt i desperationen? På sätt och vis känns det som ett svek från vårdens sida att avsluta vårdinsatser pga just sjukdom, även om den är hälsofarlig och orsakar stort lidande. Borde man snarare inte försöka motivera och engagera sig istället för att lämna människan ensam?
#1 - - SSK-studenten:

Med samma tänk ska någon med typ 2 diabetes som vägrar följa diestens råd vägras vård, KOL-patienten som vägrar sluta röka nekas all hjälp och medicinering... skulle detta ske? Nej, ett argument som enbart fungerar inom psykiatrin, inom den somatiska vården skulle det leda till anmälningar, utredningar och indragna legitimationer.

#2 - - Anonym:

hålls nog me i mycke(tror ja...) :)

#3 - - Antidrom:

Håller med SSK-studenten. Endast inom psykiatrin är det möjligt att resonera och agera såhär.

Verkligen tragiskt när personer som jobbar med utsatta människor inte har vett att förstå att man tar till självdestruktiva metoder när man mår så dåligt att man inte ser någon annan utväg. Endast ens "misslyckanden" räknas. Om du någon gång tappar fotfästet så är du inte värd vård, det spelar ingen roll hur mycket du har kämpat innan dess. Spelar ingen roll hur mycket "ansvar" man har tagit innan.
Vilken äcklig människosyn.

#4 - - L:

Mycket bra skrivet!

Upp